Ebba Blau är 12 år, snart 13, och nu har hon exakt 300 dagar på sig att förändra sitt liv. Efter sista året i lågstadiet ska hon nämligen flytta till Umeå, och nu är sista chansen att lämna ett avtryck hos barndomens vänner (och fiender): de får inte minnas henne som tönten som flyttade till Sverige. Nu måste hon bli cool.
Utgångsläget är besvärligt. Ebba, enligt henne själv, luktar svett och är ful.
Dessutom är hennes två vänner sedan barndomen, kristna Nelly och icke-binära Laban, tråkiga, omogna och barnsliga i sina intressen, och helt ointresserade av Ebba och hennes strävan efter att bli vuxnare; en som går på tjejkvällar, har hudvårdsrutiner och – viktigast av allt – en pojkvän.
När trion efter en lägerskola blir vänner med klassens hierarkiska topp, ”queen bee” Lydia och vännerna Korven och Tora, tar Ebbas liv äntligen den vändning hon hoppats på.
Tror hon.
Ett hårt socialt spel
Hösten från helvetet. Ebbas Blaus dagbok är en träffande studie i vad det innebär att gå från barn till tonåring:
Det sociala spelet i en hierarki som lämnar väldigt lite utrymme för individualitet utan social bestraffning; de tafatta försöken att definiera vuxenhet kontra barnslighet, och var man själv befinner sig på den svartvita skalan; det obekväma när man inte längre kan gömma sig bakom att man är ett barn, utan måste ta ansvar för sina handlingar.
Dagboken präglas av Ebbas kraftiga humörsvängar – än är livet äntligen perfekt, än är det förstört – och försök att bortförklara och rationalisera både sitt eget och andras beteende.
Om nån nånsin säger att det är lätt att klippa lugg på sig själv så piska dom med en taggig piska och tvinga dom att betala skadestånd till mig. Mamma och Lennart satt mer eller mindre och hånglade i soffan, så jag smög in på toa med hushållssaxen och gjorde precis som dom visade på videon. Klipp klipp. Två sekunder. Så var mitt liv förstört. [...] Det är så jävla orättvist. Mitt nya liv hann knappt börja förrän mamma förstörde det.
Ur Hösten från helvetet. Ebba Blaus dagbok
För läsaren blir det tidigt uppenbart att hon nog inte helt tror på sig själv när mamman får skulden för en ful pannlugg som hon själv valde att klippa, eller bortförklarar Lydias beteende när hon är uppenbart manipulativ och elak.
Ebba är en opålitlig berättare, men bedrägeriet är inte riktat mot någon annan än henne själv. Ända in i det sista kämpar hon för att slippa konfronteras med det oundvikliga: att också hon felat och måste ta ansvar för sin del i konflikterna som uppstått runt henne.
Genretroget med nyans
Romanen följer konventionerna för sin genre och målgrupp, med en samtida prägel som tydligt placerar berättelsen på 2020-talet, där det sociala maktspelet sker i Whatsappgrupper och intressen styrs av Tiktoktrender.
Ändå är skildringen på många sätt tidlös, för trots att omvärlden förändras och trender kommer och går, förblir de centrala elementen i det här livsstadiet de samma: att hitta sig och sin identitet, att navigera vänskapsrelationer i en ålder då så många saker runtom förändras, och hantera slitningen mellan viljan att vara sig själv och behovet av att passa in i en social gemenskap.
Sen ville Lydia att vi skulle lägga ansiktsmasker och lacka naglarna och sånt, för det ska man tydligen göra på tjejkvällar, men det var bara jag och Lydia som gjorde det, Korven ville bara virka. Hon har tydligen börjat virka såna där små djur och figurer. Lite söta faktiskt, jag frågade om hon kunde lära mig, för då kunde jag virka nåt gulligt till Romeo. Men Lydia blev stressad och sa att vi kunde gå hem om vi bara skulle sitta och virka. Så då lackade jag naglarna istället.
Ur Hösten från helvetet. Ebba Blaus dagbok
Både persongalleriet och det centrala narrativet känns igen från andra uppväxtskildringar av den här typen. Undertecknad tänkte framför allt på Mean Girls (2004) under läsningen: berättelsen om en underdog som – medvetet eller omedvetet – vänder sina ”töntiga” vänner ryggen i sin strävan efter att få den populäras bekräftelse och godkännande.
Karaktärerna är i viss mån genretypiska schabloner, och dessutom filtrerade genom Ebbas ganska svartvita syn på dem. Ändå förblir de inte tvådimensionella, utan tillåts utvecklas och nyanseras. Det lyser igenom särskilt i de små stunderna där Ebbas hårda fasad och kompromisslösa synsätt börjar krackelera.
Romanens stora styrka ligger i berättandets ton och humor; i Ebbas syrligt sarkastiska sätt att beskriva världen och människorna omkring henne, och takten som dikteras av de kraftiga humörsvängarna som ständigt håller läsaren på tårna.
Dagboksformatet tillåter ett underbart ledigt språk, där de inströsslade engelska fraserna, versalerna och en flitig användning av utropstecken på rad både understryker humorn och ger de unga karaktärerna autenticitet.
RÖÖÖÖÖÖÖÖV!!! Nu har jag inte bara ljugit om att jag är ihop med Romeo, utan också lovat presentera honom för hela klassen om ett par veckor? Why do I do this to myself?!
Ur Hösten från helvete. Ebba Blaus dagbok
Det är svårt att inte ibland reagera som Ebbas mamma och skratta när Ebba agerar och reagerar på sätt som ur ett vuxenperspektiv ter sig överdramatiskt.
Romanen är ändå skriven på ett sätt som tillåter skratt utan att Ebbas och de andra ungas känslor görs till åtlöje. Humorn ligger i hur Ebba sätter ord på händelserna, utan att tumma på respekten för situationens allvar.
Och Ebba är verkligen en jätterolig karaktär, både när hon är det medvetet och i hur Ellen Strömberg skriver fram henne.
Med Augustprisbelönade ungdomsromanen Vi ska ju bara cykla förbi (2022) och charmiga Maggan året runt (2020) för börja läsa-åldern i bagaget, kan jag inte låta bli att fråga mig om det finns någon ålder som Strömberg inte så ärligt, pekpinnefritt och träffande kan skriva om och för?